Studio

Foto: INF

Studio: Åldrande subhipsters

Under sin tid som kulturminister syntes Leif Pagrotsky aldrig med Studio. Nej, han var upptagen med att jaga undermålig hiphop från Malmö och kramas med delar av The Cardigans. Fram till alldeles nyss var ju Studio en limiterad hemlighet för alla de som ensamt och i grupp drömmer om att knuffa popmusiken ytterligare ett steg snett framåt, och en liten bit åt vänster.
Men 2008 står äntligen dörren vidöppen för duon att rasa rätt in till omslaget på Q och Mojo. Men ingen väg i världen går dit utan att först passera Judys dörr.

2 april 2008 klockan 09:00

— Jag ska bara ta en giftpinne om jag hittar någon. Jag brukar sno dem från Fontän. De har ju sin studio bredvid. En sak kan man vara säker på, och det är att man hittar fimpar. Fan, de vet inte om att jag är här och rotar bland deras saker, erkänner Rasmus Hägg och det blir ett litet avbrott i vårt samtal för rekreation och rökning.

För länge sedan spelade Shut Up And Dance in 90-talets äldsta anthem, den monumentala Ravin, I'm Ravin. Då lät den som en perverterad housedröm, färdigpaketerad för framtiden. Det var åren efter att Paul Weller upplöst The Style Council, efter att ha vägrats ge ut sin Modernism: A New Decade - skivan som för evigt skulle befria Weller från punken. I stället fastnade Paul i tiden, och för första gången tillät han sig själv att åldras.

Jag var en parvel då, på sin höjd upptagen med Springsteens Tunnel Of Love, påhejad av min far.

Men idag drömmer jag om hur det såg ut på tiden när ingen, inte en enda människa, hade videodagböcker på Myspace. Bygger romantiska drömmar om hur den elektroniska popmusikens Taj Majhal, Studio från Göteborg, där och då i sin tidiga ungdom skaffade sig alla ingredienser de skulle behöva för att skriva om den svenska musikkartan femton år senare.

Som all vacker svensk popmusik är Studio, vare de vill eller inte, filtrerade genom ett brittiskt 90-talsfilter. Ett filter som sitter så djupt fastnaglat i varje takt de slår att det blir omöjligt att koppla loss dem ifrån den histora de skapades ur.

Och min romantiserade cirkel slöts när Rasmus Hägg tillsammans med vännen Dan Lissvik, duons andra hälft, sommaren 2007, godtogs som fullvärdiga medlemmar i föreningen för åldrande acid house-män med ett ohälsosamt förhållande till Frankie Knuckles , en förening ledd av det uppslitna kollektivet vid namn A Mountain Of One.

— Vi stötte på varandra i London genom en gemensam vän. När jag hörde deras första EP gillade jag den på direkten och tydligen diggade de vår skiva. Det kommer lite saker jag inte, eh, kan bekräfta, berättar Rasmus.

— De kommer från ett annat håll än vi. Frontfilurerna var en del av den tidiga brittiska housescenen men är numera ett regelrätt proggrockband. Min resa var tvärtom och började i replokalen och hamnade sedan till viss del på dansgolvet.

I början av 2007 gjorde Marcus Joons för tidningen Sonic ett reportage om den långsammaste av techno, italo och house, där musiken lät som tunna blyertstreck. Booka Shade, Chromatics och Studio samsades under rubriken ”Det nya svarta”.

En rubriksättning som kändes vag, men kanske har tiden givit dem rätt.

Ett år och ett för undertecknad raserat förhållande senare dundrar studios Studios Bristol-edit på Love Is Alls Turn the radio off fram i tio minuter i mina öron under en februarivarm tunnelbaneresa i Stockholm:

”I role the curtains down, I leave the sunshine out, I turn the radio off, hey, World I had enough”

Och där vär var den ju, svärtan skriven med mörkblå kulspetspenna, rakt ned i mitt bröst.

Strax därefter, när Rasmus och Dan plockar ner Kylies enkla sång Two Hearts och sträcker ut den till en solvarm golgata där Carly Simons Why påtvingas sandaler och törnkrans blir mörkret plötsligt närvarande.

Kylie frågar ”Two hearts beat together, is this forever?” och låter redan i frågan som om hon ser skymningen framför sig.

Temamässigt sluter de två mixarna cirkeln till Sudios allra första singlar, de som de gav ut med Ola Borgström på Service i början av 2000-talet.

— På ett plan är det ändå inte så jättestor skillnad jämfört med hur vi arbetade 2001. Det var inte direkt så att Ola jobbade häcken av sig. Eller det gjorde han väl, men inte med våra saker. Vi tjänar oss själva. Det har hänt en del saker på vägen. Det var inte så blodigt då. Det spelade ju ingen roll vad vi hade på vår första singel, ingen brydde sig ju ändå det hade lika gärna kunnat vara brus och vi hade tyckt att det hade varit ballt. Nu har man ju mer ”musiker” instämplat i pannan.

2008 är ändå saker annorlunda. Sedan Yearbook 1 släpptes internationellt är Studio omfamnade av alla, och inte bara av medlemmarna i Facebook-gruppen ”Aging subhipsters who listen to Steely Dan unironicly”. Pitchfork har redan förberett sin 8.4-recension inför det kommande släppet.

— Vi har vissa albumideer som ligger ganska långt fram, men eh, jävligt långt bak samtidigt. Det finns material,det handlar mer om att nu sätter vi ner foten och bestämmer att nu kapslar vi ihop ideen. Nu är det lagom lagrat, säger Rasmus.

Hur tänker ni kring formgivningen och paketeringen av skivan?

— Jag vet inte om man jagar något särskilt uttryck. Formen är ett nödvändigt ont för att det ska bli en slutprodukt. Det är väl då man märker att plattan är klar när man märker hur allt ska paketeras. Det är inte så att vi sitter med den färdiga skivan och tänker ”vad ska vi ha på omslaget, ja vi tar en bild på en gök.” Det är snarare så att man redan tidigt i processen har bestämt sig för att ha t ex en våg på fronten och knyter ihop allting efter det.

Referenserna väger tungt i Studios värld. Hela deras produktion är progressiv i meningen att den plockar upp pophistoriens glömda baktakter och stoppar den i en kontext som för evigt kan definieras som här och nu.

Tangerine Dreams underskattade tredje skiva filtreras genom ett vidöppet housefilter som pitchats ned till halva hastigheten. Och över allting vilar Linda Di Francos kosmiska italo-klassiker My Boss som en stilla påminnelse över historien.

Vad lyssnar ni på nu?
— Harvey Mandel (Amerikansk gitarrist i Canned Heat, senare soloartist med förkärlek för sånger som Whatever We Want kan göra discoedits på), han gjorde bland annat ledmotivet till M.A.S.H. Eller, det var i alla fall han som dök upp i Itunes-listan här när jag kollade.

Är det något särskilt med Göteborgsmusiker och M.A.S.H? När jag talade med Jens Lekman höll han ett fint litet brandtal om den serien. Sitter ni, han, Parlour och The Embassy och har M.A.S.H-maraton i Fontäns studio?

— Hehe, nä. Men det är en fantastisk liten serie. Fast Harvey Mandel gjorde nog bara ledmotivet till långfilmen och inte till serien.

Är det något annat som krävs för att förstå?
— Det är nog jag själv som måste förstå först.

Fotnot: Den 8 april kom ett mail från Rasmus: "Det är Jonny Mandel som gjort "Suicide is painless (MASH Theme song)" inte Harvey, fel av mig. men tänk om..."

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet