Dubstep

Dubstep: Ljudet av det unga Storbritannien

Dansgolven i Londons förorter rör sig i baktakt. Sedan 2005, då ordet dubstep nämndes för första gången, har England en ledande musikalisk scen som helt saknar intryck från de vita rocktendenser som plågat ön så länge. Istället riktas ögonen mot landets egna kultur, som skapades i det karibisk-jamaicanska mötet med det ärkebrittiska musikarvet redan för många deccenier sedan. Sammansmältningen av dubreggae, two-step och garage har skapat en genre som sprutar ut den mest moderna och naiva dansmusiken sedan Lindström skapade sina första trevande tolvor. Och när den überhemlige artisten Burial i fjol släppte sin andra skiva fick genren också slutligen det massmediala genomslag som eventuellt riskerar att döda den.

6 maj 2008 klockan 17:02

— Jag hörde hopp i de gamla sånger jag spelade ensam på nätterna, ett hopp om att förena Storbritannien. Men de klarade inte av det, eftersom landet rörde sig i en annan riktning, bort från oss. Tidigare betydde klubbscenen allting för de som var nere med rave, men det togs ifrån dem. Nu finns det inte längre några faror i klubbscenen, inget sökande, inget att offra. Men på dubstepkvällarna kan jag hitta den atmosfären. Där underjorden fortfarande är stark.

Orden är Burials, från en sällsynt intervju från förra året, i den lysande publikationen The Wire.

Trots, eller kanske tack vare, den inställningen blev Burial den person som mer än någon annan tog dubstep, denna urbrittiska sammansmältning av dub, 2-step och reggae, upp till en tidigare orörd platå. Och Burial kan till stor del ensam beskyllas för att nu ha utsatt genren just för den exponering som han anklagar ravescenens död för.

Men ännu behöver ingen oroa sig, för sedan dess har dubstep, med dess alla subgenrer, utvecklats med en enorm hastighet utan att någonsin tappa fokus från de förorter den kom ifrån. Ännu låter varje beat precis som ljudet av tusen Adidas Forrest Hills som i långsamt mak trängs vid vändkorset till Millvalls hemmaarena, The Den, eller hålan.

Utmärkande för genren är, förutom de uppenbara influenserna från den övriga svarta musikscenen i Storbritannien, är markeringarna av tvåan i varje takt. Där annan dansmusik gärna markerar varje heltakt, ligger markeringarna inom dubstep på varannan - vilket ger effekten att det låter som att stycket i fråga verkar gå dubbelt så långsamt än de cirka 140 BPM som oftast är den egentliga takten.

När dubstepartisten Kode 9 intervjuades i nämnda the Wire år 2006, berättade han hur han upplevde att avsaknaden av ljud tenderar att göra lyssnaren nervös och att de själva tenderar att fylla i de takter som inte markeras i sitt eget huvud:

"You almost fill in the double time yourself, physically, to compensate".

Användandet av baktakter ger DJ:n utrymme för "Bass drop", en teknik som lånats från Drum N Bass. Musiken tynar ut till nästan total tystnad, innan en extremt låg subbas kickar in, och skapar det långsamma sug som annars oftast återträffas i krautbandet Harmonias sjuttiotal.

För några månader sedan stod jag i en risig lada på en svartklubb i Högdalen utanför Stockholm. Kanske var det rent estetiskt en av de vackrare nätter jag sett. Jag stod på en fond, fem meter ovanför dansgolvet, och kände den långsamma basen från mina fötter, hela vägen upp till huvudet. DJ:n, vem det nu var, mixade in singel efter singel. Hela platsen framstod som den sista festen före kriget. Jag kände mig som Robert De Niro i Deer Hunter.

Det var ett av de där fåtaliga ögonblicken då teori och praktik smälter samman, men också ett bevis på hur fort Dubstep-scenenen rört sig under de två senaste åren. Och genrens ljud, de långsamma och knorrande, delas med fördel med några andra än ängsliga Stockholmshipsters.Liksom den mesta av de genrer som har sin bakgrund i reggae, gör den sig ju så mycket bättre på säg, en svartklubb i högdalen, eller i ett DJ-set av TTA, precis innan Paris Hiltons kommande singel sätts på, än som soundtracket till en gratisfest sponsrad av ett ölbolag över hela Götgatan (Ja, ni som anordnade Block Partyt, jag pratar med er).

I dag drivs scenen främst framåt av piratradiostationen Rinse.fm (som också hittills släppt egna mixskivor av namn som Skream, Geenus och bassline-DJ:n Supa D) och skivbolagen Skull Disco, Tectonic, Hyperdub, Tempa och evighetsbolaget Soul Jazz. Till dessa tillkommer också en oöverskådlig mängd anonyma vinyltolvor på så kallad White Label, där samplingarna som används är rejält olagliga.

Rinse, vars ständiga tjugofyratimmarssändningar av ny brittisk dansmusik utgjorde soundtracket till Channel 4:s dramaserie Dubplate Drama representerar kanske bäst av alla en genre som kan få hela Themsen att svämma över av kreativitet.

Men det är i bolaget Skull Disco som de mest progressiva produktionerna samlats. Bolaget drivs av Shakleton och Appleblim, som tillsammans skapat den allra mest fulländade av dubstep. Produktionerna låter som om de vore på resa genom Etran Finawatras allra kargaste berglandskap med en slutdestination vid en neonröd nattklubb i Kairo. Samlingen Soundboy Punishment var kanske en av fjolårets allra bästa skivor, och den borde rimligen också ha legat högre upp på min årsbästalista. Sedan dess har Appleblim, tillsammans med kollegan Pervelist släppt ytterligare en tolva, och Shakletons nyutkommna Death Is Not Final är ett brutalt spår som skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig.

Appleblim har också sammanställt den kommande fortsättningen i serien Dubstep Allstars, och det får stå som garanti för att även den här sommaren går i baktakt. Och när Soul Jazz i dagarna släpper sin kommande samling Steppas' Delight: Soul Jazz Records Presents: Dubstep Present To Future kommer det stå tydligt för envar exakt hur snabbt The sound of young London har rört sig sedan Kode9 släppte sin fullängdare Memories Of The Future hösten 2006.

Då kommer samplingen som inleder Caspa & Ruskos Fabric-mix, ringa alldeles alldeles klart. Det är en sampling som plockar ut Willy Wonkas ord från Kalle och Chockladfabriken och stoppar in dem i en modern version av modern dubsteps kanske allra äldsta fäder, kollektiviet i Shut Up And Dance:


—My dear boy, do you ask a fish how it swims?
— No.
— Or a bird how it flies?
— No.
— Of course not. They do it because they were born to do it.

Sen brakar den vackraste av nattens regniga basgångar in.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet