Sedan 3 veckor tillbaks Brooklyn-bo och det är lätt att ramla på med något slags barhoppande, men i fredags var jag på spelning. Man gick in genom en dörr bredvid två barer uppför trappen och in i någons loft. 3 band spelade i ett svettigt, fullknökat och sötrökdoftande rum. Baren fanns i köket så bara att känna sig som hemma. Crystal Stilts spelade. Som även spelar ihop med svenska Love Is All på Bowery Ballroom nu i december. Klart lyssningsvärt, vet inte vad jag kan kalla det, drowsy pop typ. Trött röst med pigga melodier. Love is All verkar ha släppt nytt precis, men låter ungefär som de brukar. Ganska kaxigt och verkar gå hem i staterna och ja man blir glad av det. Spelar på Debaser 10e januari.

Jag gör lite extratimmar i baren på ett hak i Brooklyn och vad förföljer mig om inte Jens Lekman, Shout out Louds och The Sounds. Det är personalens i-Pods som snurrar och trots att jag helst vill slippa så är det ju lite roligt.

Crystal Stilts igen, väldigt joy divisionish

Det … det.. It’s alive!

Om man ska tro Pitchfork så är det här omslaget till kommande Merriweather Post Pavilion som släpps i januari.

(Nej, det är inte en animation.)

Vissa dagar vill man inget annat än att vara en tuff katt som flyger på en keyboard genom rymden. Idag var en sån dag.

Faux Pas - Coach

SVT har storstädat, bytt ut lite logotyper och lagt Musikbyrån på is på obestämd tid. Jag är lite förvånad över att det inte höjs högre arga röster över det. Det får i alla fall mig att vilja skrika lite i frustration och gråta på en gång. Okej visst, Musikbyrån kanske inte alltid tog upp den mest spännande musiken, och visst har jag mer än en gång velat kasta saker på min TV när de utsett sin årsbästalista.

Men Musikbyrån har också varit en av (väldigt) få källor till riktigt bra svensk musikjournalistik på 2000-talet. Kommer ni till exempel ihåg när de var hemma och hälsade på hos Lady Sovereign? Och man verkligen fattade vad grime handlar om? Eller minns ni Babel-Daniel Sjölins textkritik av Tomas Ledin och Tommy Nilsson? Musikbyrån har, i alla fall till en viss del, inte bara bjudit på tips och intervjuer utan även på en hel del popkulturanalys. De har vågat ta stora grepp om vissa saker och gåunder huden på andra. Det är sånt jag vill ha i min TV. Varje vecka, hela hösten.

Vad fÃ¥r jag istället? Istället fÃ¥r jag “Dom kallar oss artister” där vi bland annat fÃ¥r hänga med Per Gessle i studion (suck!) och HÃ¥kan Hellström i musikaffären (gäsp!). Och sÃ¥ fÃ¥r vi fantastiska Hype för “dig som vill hÃ¥lla dig uppdaterad”, som i senaste programmet bjöd pÃ¥ en pressjunketintervju med David Gahan, som ironiskt nog bara handlade om hur gammal han är nu för tiden…

Jag hjärta MB. Kom tillbaka, snälla?

När Anthony Gonzales ombeds välja ut sju låtar som har betytt mycket för honom blir listan så här:

1. Ultravox - Dancing With Tears In My Eyes
2. Tear For Fears - Head Over Heels
3. Smashing Pumpkins - Farewell and Goodnight
4. Cocteau Twins - Frou-Frou Foxes In Midsummer Fires
5. Blonde Redhead - Violent Life
6. Sonic Youth - Schizophrenia
7. Slowdive - Avalyn

… och det lÃ¥ter sÃ¥ här pÃ¥ Urbs podcast. För övrigt framstÃ¥r han lite vilsen och franskt nervös.

2008-10-11 - M83 @ Debaser Medis. FOTO: Pär Kjellén/ROCKFOTO

I lördags var jag och valda delar av Judyredaktion på lokal för att se M83 spela lite på instrument och smeka våra hörselgångar. Det var otroligt fint och bra, lite som ett distat Sigur Rós eller ett poppigare Boards of Canada. Överlag var det ganska mycket rockigare än på skiva, mycket gitarrmangel och lite trumorgie. Men jag kunde inte låta bli att le när bandet stötte på samma problematik som förföljt elektroniska artister i många år; det är sjukt svårt att se cool ut när man sträcker ut armen och använder pekfingret för att flytta muspekaren (pet-pet-pet) och byta spår.

Hanna, om Snotty skulle få för sig att lägga ner Hallo Gallo kräver jag att du och Anna säger upp er inför hela crowden som  denna radio-dj (mp3) när han sände ett av sina sista program.

Here’s your 15 seconds notice: Kiss my ass, Cox Radio Jacksonville, and especially you [chefernas namn]. You empty suits should be lucky if this is the only time this happends to you.

Under tiden han spyr galla över radioledningen borde nÃ¥gon ha hunnit skrika “Cut his mic” pÃ¥ klassiskt Bill O’Reilly-manér.

This shows how much they’re paying attention by the way. They should have been in here by now if they were listening to the radio stations and knew what was going on. So thanks for nothing. Rot in hell Cox Radio.

I. Am. Gone.

(Tystnad. Till slut får någon igång en låt.)

Få saker gör mig så mjuk i bröstet som män som sjunger i stämmor. Ni kan ju tänka er vilken fantastisk musiktid det är att leva i för mig, med band som Fleet Foxes, Yeasayer och Bon Iver på alla alternativa musikgurus läppar.

För några veckor sen var jag och såg Bon Iver alldeles levande, och det gjorde mig både knäsvag och lite blöt i ögonvrån, om jag ska vara ärlig.

Så ska det låta:

1. Bon Iver - Lump Sum (Take Away Shows) 2. Fleet Foxes - White Winter Hymnal (Acoustic) 3. Grizzly Bear - Shift (Take Away Shows) 4. The Moody Blues - Lazy Day

Ja, så fick Arvikafestivalen då boka Depeche Mode. Ooh, det måste pirra så i gamla värmländska synthmagar när de fick bygga om hela sajten med ett Personal Jesus-intro och allt.

På pressområdets gräsmatta hölls 2007 en högst improviserad presskonferens. Jag minns två detaljer:

För det första meddelade den lokala ordningsmakten att en ung person hade gripits, misstänkt för brottet föregivande av allmän ställning sedan han hade lallat omkring i en äkta polisskjorta.

För det andra berättade arrangörerna att festivalen nu var fri från skulder och kunde börja fantisera om drömbokningar. Givetvis nämndes Depeche Mode.

Låt oss dra några slutsatser av detta faktum. Till exempel att Sveriges största festival med en försmak synth snart kommer ha haft både Kraftwerk och Depeche Mode på sin stora scen.

Till exempel att båda dessa band blev betydelsefulla innan Arvikafestivalen ens fanns. (Ni vet 1992, när Svullo bokades som konferencier och Stonefunkers spelade, om man ska tro Wikipedia. Det var starten.)

Till exempel att det är svårt att inte pricka av legendarlistan när tillfälle ges, men att Sverige inte behöver ett Hultsfred i latexkläder som bokar stort, stort, stort och gammalt, gammalt, gammalt. Till exempel.

 

Du är trött intill förintelse och bara vill ligga hemma och titta på tv. Du orkar inte jobba, inte producera någonting. Fel sätt är då att hänga upp skylten och berätta att du går på semester. Rätt sätt är som Richie Hawtin gjorde vid årsskiftet:

We are all very excited with what we have in store for our Tenth Year Anniversary, but before we announce too much, we will begin the year with our own celebration - 10 Weeks of Silence! During the first ten weeks of 2008 there will be no new releases and no performance or appearances from any of the Minus [Richie Hawtins etikett] artists. I hope you all enjoy this moment of silence […].

Nu låter han igen. Fredag, Berns, Stockholm Zoo. Vem har märkt av Judys tysta veckor?