Judy guidar: Accelerator 2008

Varje gång vi missat Accelerator har vi grämt oss något fruktansvärt i efterhand. Och varje gång vi har varit på Accelerator har vi i efterhand upptäckt en drös med band som vi plötsligt älskar. Det är inte lätt. Därför tipsar Judyredaktionen om varsin sak som man nästan dör om man missar i år.

24 juni 2008 klockan 10:12

Vampire Weekend. Utomhusscenen, onsdag 20:00.

För ungefär ett år sedan blev jag kär i ännu ett pojkband. Jag undrar om de fortfarande behöver någonstans att bo när de kommer till Sverige? Vi skulle ju göra stan, sitta på takåsarna och spana över staden. Låtsas vara studenter, diskutera Abba och Fela Kuti.

Ezra kommer nog inte ihåg mig, men jag tänker minsann stå längst fram och sjunga "Blakes Got A New Face" högst och flest gånger av alla. De gillar folk som sjunger med. Lär dig texten du med, den är väldigt enkel: Blakes, Got A New Face, Blakes, Got A New Face, Blakes, Got A New Face, Blakes, Got A New Face, Blakes, Got A New Face, Blakes, Got A New Face, Blakes, Got A New Face. Ja, typ så. /Sofia



The Brian Jonestown Massacre, onsdag 19.00, Stora Scenen Inomhus

60’s psych i tvåtusenåttas Kleerup-Stockholm. Spännande. 2005 såg jag BJM spela i över två timmar på ett 30-gradigt och olidligt svettigt Dirty Water Club i London och därefter på ett snäppet flådigare Queen Elisabeth Hall och allt hänger på vilket humör Anton är på. Kommer Stockholm vara bra eller ett shithole? Är publiken ok eller en bunt idioter? Jag fascineras ändå av Anton Newcombe och balansgången geni/dårpippi och ser fram emot en portion härlig acidrock

Tjyvlyssna och låt dig vaggas in i en syratripp från flower powerns Kalifornien. Eller kolla in den fantastiska filmen Dig! Eller när Anton driver med Per Sinding Larsen i den här intervjun på youtube, från förra året.

Pårökt eller inte, därinnanför snurrar det garanterat ett extravarv. /Jessica



The Teenagers. Utomhusscenen, onsdag 18:15.

I februari bashade jag en äldre man för att denne gett barnen i Teenagers direktkvalifikation till de ironiska danserna på Riche. "Totalt jävla fruktansvärt", var nog orden jag använde mig av, vill jag minnas.

Men förlåt mig: Just då var mitt hjärta sönderrivet och sved, just då var Sinatras djupblå serenader på When No One Cares det enda som fick mig att känna mig lätt i hjärtat.

Jag borde ju ha vetat detta, att jag skulle ändra mig. Ty Teenagers korta ljudbyggen är den moderna ljudkulissen till de avantgadistiska sexfilmer som den amerikanske regissören Eon McKai gjort enkom för de unga cineasterna ute vid gärdet i Stockholm.

Där andra fransmän med mycket snusk i huvudet - ja, Sebastien och Serge, det är er jag pratar med – ofta framstår som en fnissig reinkarnation av ett frigjort skäggigt 1968 där alldeles för gamla män ligger med alldeles för unga tjejer består Reality check av tretton små sånger som likt en knuten näve vid första maj vägrar ge upp drömmen om evig ungdom. Tretton små sånger som alla bär insikten att det oftast är bättre att knulla och kramas än att bråka.

Teenagers debutalbum tonsätter perfekt sekunden innan din tunga för första gången når öronsnibben på den vackraste av alla dina nattliga kärlekar./Kristofer



St Vincent. Galleriet, onsdag 22:00.

Vi som minns förbandet lika bra som Sufjan Stevens när han spelade på Berns senast kommer ihåg en stampande fot och en röst med en rå desperation sjungen ur ett ansikte så "fair it's not fair" som St. Vincent sjunger i Your Lips Are Red.

Lika väl avvägd och lite tillbakadragen som hon är på skiva, lika rå kan hon vara på scenen. Ungefär så som i det här klippet där hon sjunger Paris is Burning. /Linus



Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet