Quiet Village

!K7/Playground

Quiet Village: Ett barns besatthet

Dansmusiken rör sig ständigt längre och längre bort från Frankie Knuckles djupt älskvärda house. För varje sekund som går blir dess frontlinje alltmer beroende av Nazareths första skiva, Peter Gabriels mest praktfulla popsinglar och den avslappnade baktakt som inleder varje avsnitt av channel 101s praktfulla humorserie Yacht Rock. Och, när snart fyra månader gått från 2008 har vi mer och mer redan börjat tala om årets bästa album - ett album signerat Joel Martin och Matt Edwards.

20 april 2008 klockan 21:53

Joel är mer än någonting annat en man som till vansinnets gräns är besatt av popkultur i allmänhet, och popmusik i synnerhet. Han andas, som ni skall förstå, genom det eviga letandet efter känslan när ilningen genom ryggraden och den lyckliga klumpen i magtrakten skapas samtidigt. Han är beroende av den. Som ni förstår så finner jag sådana människor djupt älskvärda.

Och den där besattheten, den nästan sjukliga men alldeles underbara viljan att ständigt röra sig vidare, hitta nya vägar genom musikhistorien gestaltas sällan eller aldrig så tydligt som när Joel en stund in i vår intervju förvandlas från en tisdagstrött medelålders man till ett litet barn. Han rabblar meningar och kärleksförklaringar till den musik han växte upp med, och som han fortfarande älskar.

Men förlåt, jag går händelserna i förväg. Klockan är 20.00 tisdagen den 15 april.

Hej, Joel. Hur är läget?

— Åh, det är bara fint tack. Du ringer väldigt punktligt.

Det är min stora fördel som journalist. Men å andra sidan suger jag på engelska.Vad brukar folk fråga när de ringer dig såhär?

— Få se, jag tror att den vanligaste frågan är "hur träffades du och Matt?" Men jag svarar aldrig på den!

Det har du faktiskt gjort några gånger redan. Men oroa dig inte, den står inte i mina anteckningar. Er nya skiva Silent Movie släpps på !K7 och ni har lämnat Whatever We Want. Vad hände?

— Arbetet tillsammans med WEWW började ju med att vår vän Carlos, som driver bolaget, ville släppa vår första singel Can't be beat. Problemet är bara att Carlos är inte intresserad av att tjäna pengar. Det här är hans hobbyprojekt och han vill inte hålla på att pressa massa exemplar och göra budget och sådana saker så det var helt enkelt inte möjligt att släppa en fullängdare där.

— Vi frågade om Carlos ville vara med och arbeta med oss på ett annat bolag men han sa konstant nej. Så vi fick ta en annan label utan hans medverkan. Det handlar inte om att vi vill tjäna massa pengar utan bara om att vi vill nå ut med vår musik. Och det verkar gå bra.

Ja, är du nöjd med vad !K7 gjort för er?

— Jag kan inte klaga. För att vara ärlig kände jag inte till dem särskilt mycket, men efter att vi signats är jag imponerad över allt de gjort. Matt också för den delen. Sen får vi väl se vad som händer. Skivan har ju inte släppts än.

På alla era produktioner använder ni er väldigt mycket av samplingar från gammal yacht rock och skäggig disco.

— Aw, jag jag tycker fantastiskt mycket om den musiken. Men, jag är inne i allting — house, reggae, afro-beat, exakt allting jag kan komma över. Jag köper fortfarande skivor varje dag.

Silent Movie känns som en modern version av Martin Dennys gamla exoticaskiva Quiet Village vilken jag antar att ni tagit ert bandnamn ifrån.

— Alltså, det var inte meningen. Det är bara svårt att komma på ett ordentligt namn. Du vet, det får inte vara för konstigt, och med den mogenelectronica vi gör kändes det namnet väldigt enkelt och klassiskt. Sedan finns det en del som kommer att förstå referensen, men för att vara ärlig är skivan ingen favorit. Det är snarare attityden jag gillar i den skivan.

Vad är det för attityd?

— Du vet, idag gör ingen konceptalbum eller den sortens stämningsmusik. Jag vill göra musik som låter likadant om 20 år. Men det finns en skillnad mellan att låta gammal och daterad. Musik kan vara hur gammal som helst, jag kan sitta med mina över femtio år gamla Charlie Parker-skivor och älska dem, men musiken måste kännas relevant. Det finns en charm i tidsbunden musik, men är den inte relevant är den meningslös.

Jag vet inte varför, men varje gång jag lyssnar på Silent Movie börjar jag gnola på Peter Gabriels Solsbury Hill. Egentligen påminner den inte alls om det ni gör. Känner du till den sången?

— (Tystnad) Det är märkligt att du säger det. Vi, och särskilt Matt, är enorma fans av Peter Gabriel. Vi älskar båda soundtracket till The Last Temptation of Christ och de där fantastiska sakerna. Matt kommer bli så glad av att du säger det. Han fick in mig på alla Gabriels tidigare prylar och de är fantastiska!

Well, hälsa Matt från mig.

— Han kommer bli otroligt glad. Det är en stor komplimang.

Du är väldigt inne på filmmusik har jag förstått. Vilka filmer skulle du helst ha velat göra soundtracket till?

— Faktiskt skulle jag nog helst välja ut musik till soundrack. The man who fell to earth skulle vara fantastiskt att ha valt musiken till. Jag har ju arbetat en del som redigerare så jag tror att jag har en viss känsla för hur man ska göra. Och vår musik påminner ju väldigt mycket om filmmusik, den har samma drag.

Vet du att det finns en lag i Sverige som säger att alla elektroniska duos måste sampla Brideshead Revisited minst en gång på varje skiva? Men jag kan inte hitta den samplingen på Silent Movie.

— Jag tror dig inte!

Nej, det var faktiskt ett skämt.

— Är Brideshead den där Ivory Leauge-grejjen? Det är knappast min grej. Får man säga inga kommenterer?

Om du är snäll, Joel. Kommer du ihåg första gången du insåg att du var besatt av skivor?

— Åh, absolut. När jag var i mina yngre tonår började jag smuggla in skivor i mina föräldrars hus. Du vet, jag spenderade alla mina pengar på skivor, och min pappa som annars har influerat mig otroligt mycket vad gäller musik, är ingen skivsamlare. Han älskar musik men han har inte den där besatta genen. Jag gömde skivorna genom att stoppa dem under dörren till garaget. Sen när de gick tog jag fram dem, lyssnade och tittade på omslagen om och om igen.

— Vet du, jag tror inte att alla kan bli som jag. Alla har inte den där genen, den särskilda delen i själen som gör att musiken rör dem så djupt. Och jag tycker synd om dem. Jag har alltid haft den biten i mig, precis som du säkert har den, och jag letar varje dag efter att nå den där särskilda känslan. Jag har en beroendepersonlighet på många sätt, men på mer än något annat sätt yttrar det sig som att jag alltid, alltid vill ha mer musik. Jag kan inte få nog av det.

— Jag kommer i håg när jag var tolv, tretton år och köpte mina första Ultimate breaks and beats-samlingar. Du kunde höra vad som helst på dem. När du är så ung känner du inte till att det är olika genrer. Du hör inte att det är hiphop, disco, jazz eller house. Du känner bara stämningen och du vet att du antingen älskar eller hatar den. På de där skivorna fanns allt, soundtrack till sleeziga filmer, latin, funk house. De var otroligt viktiga för mig då, och de är det fortfarande. Så jag satt där med James Brown, tidiga house- och hiphoptolvor och smugglade dem in under garagedörren.

Kan du någonsin nå den känslan av din egen musik?

— (Tystnad) Jag vet inte. Ibland får jag en kick, annars hade jag inte hållit på. Men jag tror inte att det kan bli samma känsla. Tyvärr.

— Eller, vänta! Svaret är ja, tror jag. Jo, det är garanterat ja. När du sitter där i studion och du hör hur musiken slutar vara en del av gamla samplingar och blir till en Quiet Village-produkt. Då är jag där i den där känslan igen. Svaret är verkligen ett ja.

En gång sa du att Quiet Village tackade nej till att remixa Antennas Camino Del Sol för att det var ett perfekt spår. Finns det fler sådana låtar?

Max Berlins Elle Et Moi är antagligen en sådan, men då blir det ju så här: Jag skulle troligen inte göra den, av den anledningen att jag inte ser någon poäng i att göra en sådan låt som redan är perfekt. Men så gjorde ju Joakim en edit på den som jag hörde och jag vältes omkull fullständigt. Det var verkligen en fantastisk edit, men hade jag kunnat göra det? Jag tror inte det.

— Jag börjar faktiskt tröttna på hela den här scenen av massor med människor som lever på att göra edits. En edit ska vara en låt som antingen är skit med en enda liten bra bit som du sträcker ut och kör om och om igen, eller en låt som är bra som som är alldeles för kort. Men idag gör massor med folk karriärer på att göra edits på fantastiska låtar. Vad fan då för? Det är fullständigt meningslöst. När vi gjorde Black devil-remixen var det roligt för att det var en ny skiva. Inte för att det var en 30 år gammal skiva.

Er remix av James Yorkstons Woozy With Cider känns rätt annorlunda än era övriga remixar.

— När vi gjorde den gillade vi inte alls originalet. Det var dessutom så många andra som remixade den. Och James själv visste inte vilka vi var, och jag vill faktiskt att personen i fråga ska känna till det vi gör. Det var skönt när det var över.

— En annan lustig sak var när Damon Albarn vägrade använda sig av vår Gorillazremix för att han inte tyckte om den. Ett år senare ringde hans folk och sa att han helt plötsligt älskade den. Nu ska vi bara göra remixer åt personer vi respekterar och som vill ha oss för vad vi är.

Av rent egoistiska skäl, vad ska jag göra för att kunna lägga vantarna på er remix av Manuel Göttschings E2- E4 tillsammans med Godsy?

— Haha, den är släppt nu! Lo recordings släppte den på sin Milkydisco-samling förra året. Bara på cd dock är jag rädd. Men den kanske ska komma som vinyl senare under året, vi får se.

Missade jag verkligen den? Jag börjar bli lat märker jag.

— Well, det gäller oss alla.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet