Real beauty knocks you a little bit off kilter.
Foto: Andreas Lübeck
Yeasayer: Med grädde i skäggen
Försök att definiera Yeasayer och du löper stor risk att gå vilse bland referenser till ny psykadelisk rock, gamla skalliga män och new age-tanter från Irland. Judy slog sig ner med bandet, bjöd på det bästa det svenska köket har att erbjuda och bad om några svar som tack.
3 mars 2008 klockan 11:55
Warning: mysql_num_rows() expects parameter 1 to be resource, boolean given in /home/leenus/public_html/judy-se/inc/article_inc.php on line 39
Judy bloggar om Yeasayer
- 8 oktAn Ode To: Manlig stämsång
- 20 febYeasayer – Wait for the summer
- 3 novHell Yea
Ladda hem:
- Yeasayer - 2080 [mp3]
- Yeasayer - Sunrise [mp3]
Yeasayer är...
- Anand Wilder: Gitarr/elektronik
- Chris Keating: SÃ¥ng/elektronik
- Ira Wolf Tuton: Bas
- Luke Fasano: Trummor
Djungelvrål - en tragedi i en akt
- I ROLLERNA
Boven: En påse Djungelvrål
Offret: Ett band från Brooklyn.
Anand: - Vad är det här? Salt laktris? â€Saltlaktritsâ€? Woaho. WOAH! Waaahaa.
Han slickar lite på sin bit och hans ansikte förvrids.
Anand: - Det är som att ha Döda havet i munnen.
Ira (skriker): - Släng bara in den!
Anand gör som han blir tillsagd, men skriker sedan rakt ut i luften.
Anand (desperat): - Det bränner! Det bränner!
Han ber om en vattenflaska från kylen och börjar tvätta av saltet från en Djungelvrål på sin tallrik.
Chris (eftertänksamt): - Det är så här man kan få barn att sluta äta godis.
Anand (hoppfullt): - När man har fått bort saltet är det faktiskt inte så dumt.
Anand (facinerat): – Kan någon äta en hel påse med sånt här?
Knarkpengar
- Luke observerar:
- Ni har de mest knarkade pengarna i världen. Kolla på den här! Det är en kille som rider på en anka? What the fuck? Och den här! 100 kronorssedeln, den är ju som en hel LSD-tripp, kolla färgerna och de konstiga växterna! Och ett... bi?
Foto: Andreas Lübeck
Yeasayer - All Hour Cymbals
Chris, Ira, Luke och Anand tar inga risker. De har redan ätit middag. Några timmar före konserten på Debaser Medis i Stockholm sitter de fyra från Brooklyn i en loge och ritar på papperstallrikar med knallrosa rödbetssallad. Vi har bullat upp med senapssill, tunnbröd, rödbetssallad och semlor.
— I love that shit, säger gitarristen Anand Wilder när han fÃ¥r se Abba-burkarna med sill.
— SÃ¥nt här äter jag hela tiden hemma. Jag tror jag ska testa den med senap.
Maten framför dem är som den oheliga avkomman av en trekantsromans mellan ett julbord, en midsommarmiddag och fettisdagsdekadens.
Sångaren, och före detta konstskolestutenden, Chris Keaton ritar tunna streck av rödbetssallad på tallriken med sin gaffel.
— Rödbetor gör allt sÃ¥ vackert, säger han strax innan han mÃ¥lar en slags krigsmÃ¥lning i ansiktet med den sockervaddsfärgade salladen.
Fyra månader och sex dagar har gått sedan debutalbumet All hour cymbals släpptes, en skiva som med hjälp av många bloggar små snabbt hissades upp på piedestal och beskrevs som det viktigaste man kunde i sina lurar en novemberkväll. Den pågående Europaturnén är nästan omänskligt fullbokad med 36 spelningar på 44 dagar.
— Är det fredag i dag, frÃ¥gar mannen som slÃ¥r pÃ¥ cymbaler hela dagarna, Luke Fasano. För en kort stund vet han inte om han är i Norge eller Sverige, ett misstag som vi passar pÃ¥ att ta mycket illa upp över.
— Europeerna älskar oss, och vem kan klandra dem, säger Chris med ett leende under sin gröna mössa när han väljer mellan knäckebröd och tunnbröd. Han är förkyld och skyller pÃ¥ Spanien.
— Matmässigt var Barcelona bäst. Konsertmässigt var det sämst. Scenen var ungefär lika stor som det här bordet och vi spelade halv fyra pÃ¥ morgonen för folk som inte hade en aning om vilka vi är och som bara var helt drängfulla. Det var i ett litet rum för typ 300 personer i en stor klubb som tog in typ 5000.
Har ni några andra matminnen från turnén?
— Ja, när stoppade de här jävlarna i munnen, säger Luke och pekar pÃ¥ pÃ¥sen med DjungelvrÃ¥l.
Men Barcelona är undantaget som bekräftar regeln om att Yeasayer har släppt en av de mest genomarbetat konsekventa och vackraste skivorna på senare tid. Förstå sig påare har vänt ut och in på sig själva för att sätta en etikett på All hour cymbals. Animal Collective som gör Queencovers. Jethro Tull tolkar Phil Collins.
— Folk försöker driva med oss genom att beskriva oss sÃ¥, men det är ju sant, skrattar Anand.
— Det är den bästa komplimang jag nÃ¥gonsin har fÃ¥tt, säger basisten Ira Wolf Tuton.
Vi vill ju inte vara sämre, och föreslÃ¥r â€Enya with balls†som beskrivning pÃ¥ hur Yeasayer lÃ¥ter. Ira skriker sitt bifall och gör high five.
— Yeah! Jag gillar det. Vi lÃ¥ter som Enya med stake. Det blir vÃ¥r nya MySpace-beskrivning, säger Anand glatt.
Alla elva spår på skivan tillsammans med omslaget, hemsidan och videon till Wait for the summer, är ett så samlat uttryck att det ger sken av att bara ha fallit från himlen i sin nuvarande form. Inte ens Winterland, en avstickare från psykadeliskt inramad stämsång till mangelland, är mer än en krusning på Yeasayers vattenyta.
— Jag gör all design i samma rum som vi spelade in skivan i, säger Chris. Videon är gjord av en kille vi växte upp med, som vi har känt sedan vi var elva Ã¥r gamla. Han visste vilket hÃ¥ll vi var pÃ¥ väg, sÃ¥ allt har varit tätt sammanknutet.
För andra band kan det ta två eller tre skivor att komma fram till hur just deras landskap ska låta och se ut. Men även live följer Yeasayer sin kodex och plan.
— Vi är verkligen inget friformsband, säger Chris. Ira babblar ironiskt pÃ¥ med samma ord som andra artister skulle kunna använda pÃ¥ fullt allvar:
— Vi blir bara höga, ger oss ut och bara gööör det!
— Jag tror att det mÃ¥ste vara orkesterlikt komponerat. Det är inte musik som tillÃ¥ter nÃ¥got ... improvisationsjam, säger han mer allvarligt och betonar det sista ordet med nÃ¥gonting som pÃ¥minner om avsmak.
NÃ¥got som förföljer bandet är frÃ¥gor som Gud, religion och andlighet. Tydligen är stämsÃ¥ng i mÃ¥ngas ögon likställt med gudsfruktan. Anand Wilder ler lite när vi tar upp ämnet erkänner att det finns â€new age-aktigt hippieandliga†inslag i musiken, men att han inte har nÃ¥gra problem med att för en dag bekänna zoroastrismen bara för att skapa förvirring.
De börjar fabulera om hur konserten skulle se ut om Yeasayer verkligen var ett så religiöst band som vissa vill ha det till. Chris skulle gå ut på scenen med ett kors på ryggen. I ett rökmoln dyker de andra upp och spikar upp honom.
— Men man fÃ¥r inte bara driva med kristendomen. Man mÃ¥ste driva med dem allihop, säger Ira förnuftigt och lite mästrande.
— Eftersom vi alla är ateister – eller Ã¥tminstone jag – sÃ¥ kan vi vara öppna för att leka med det som bara en genre utan att det blir helgerÃ¥n, säger Anand.
— Jag är en judisk pojke som har sjungit om Jesus i hela mitt liv, säger Ira. Det är stört. Men kul.
Lite stört, men jävligt kul, är en ganska bra beskrivning på hur det är att hänga med Yeasayer. Luke plockar fram en fällkniv som sannolikt strider mot minst en svensk lag och skär av snöret till kartongen med semlor från ett av Vasastans bättre konditorier. Det är den sista dagen i februari och Yeasayer får smaka den enda delikatess som egentligen hör hemma vid denna årstid. Snart är allt ansiktshår i rummet gräddkladdigt. Chris ser riktigt nöjd ut och tar ett till tugga så att mer vispgrädde hittar hem till överläppen. Ira vill inte vara sämre, han ler och konstaterar:
— Det här är anledningen till att man odlar mustasch.
Hanna Eriksson
hanna@judy.se
/blog/author/hanna
Linus Larsson
linus@judy.se
/blog/author/linus
RSS
Arkivet