Glorytellers

Foto: Bryan C. Sheffield

Glorytellers: Indieperfektionism

Ibland verkar Geoff Farina vara världens torraste musiker. När han ger ut en skiva med enbart gitarrimpovisationer till exempel. Och när han avslutar en låt med fyra minuter av samma fräscha, jazziga groove. Det är tur att det inte är det som gör hans musik briljant. Det är något helt annat. Geoff Farina beskriver sitt nya band Glorytellers som ”mindre abstrakt och mer fokuserat”, och låtarna på MySpace bådar mycket, mycket gott.

7 januari 2008 klockan 20:26

En källare i en förort till Göteborg, slutet av nittiotalet. Håret är tovigt och tröjorna randiga. Emo hade ännu inte blivit fulgoth, utan var snarare yliga tonåringar med rutiga kortärmade skjortor och en förkärlek för mangel. Jag spelar upp mitt nya fynd, min nya passion — Karate, för en kompis. Kompisen kan liknas vid en indiepopens Roger Pontare, med en ständig strävan tillbaka till Orange Juice och My Bloody Valentine-rötterna. Chockad och besviken utbrister han innan ens en låt är genomlyssnad:
— Men, men, Geoff Farina är ju fienden!

Geoff Farina, frontfiguren i Karate, är fienden. Han är en riktig Musiker. Han sitter säkert och dribblar med gitarrpedalerna och kompressorerna dygnsvis inför varje inspelning. Kanske skriker han åt de stackars själar som brister så i respekt för utrustning att det kommer inom en meters radie av hans gitarrer. Och, hemska tanke, det skulle inte förvåna mig om han då och då spelar efter noter.

Ändå har Geoff Farina rötter i punken, DIY och allt vad åttiotalsindie heter. Alla turnéer bokas på egen hand, t-shirtar både designas och säljs själv, bilar körs och omslag designas av Geoff Farina och bandmedlemmar. Det är något självrannsakande, en slags perfektionism över både det finslipande soundet och den politiska korrekthet som kommer med DIY-metoderna. En textrad från en gammal Karatelåt slår mig:

”If Crass called the Clash ”the Cash”, then my stash would make them laugh, because even real injustice just kind of makes me want to sing”

Geoff Farina kommenterar den här raden i ett mail:

— Jag antar att alla känner så för sin ungdoms musik, men vid någon punkt på tidigt nittiotal tycker jag att det verkar som att punkrocken och den socialt medvetna undergroundmusiken blev en parodi på sig själv. Bildspråket och ytan blev viktigare än innehållet. Så jag citerade Crass gamla kritik av The Clash och frågade mig själv vad Crass skulle säga om min musik, eller en massa av den musik som i dag passerar som så kallad alternativ musik.

Självrannsakande, japp.

Men det fina med Geoff Farinas musik, vare sig det är i soloform, i Karate eller i det gamla lo-fi-bandet Secret Stars, är inte perfektionismen. Det är de stunder då krånglet löses upp. Precis när en låt ter sig alltför formlös, alltför genomtänkt för att vara känslosam kommer en slinga eller en textrad som skär genom musikermusiken som en varm kniv genom smör. Plötsligt faller allt på plats, och vi är alla med i matchen igen.

Men som sagt, det verkar som att Glorytellers, Geoff Farinas nyaste projekt, har lämnat flummet bakom sig. Musiken låter lite folky och texterna är som noveller.

— Jag ville kunna förklara vad varje låt handlar om, i alla fall för mig själv. Det känns som att jag blev lite lat i Karate och några låtar bygger mer på soundet och bildspråket i texterna än själva innebörden. Så jag ville bli mer narrativ i Glorytellers, skriver han i ett annat mail.

Bandnamnet förklaras i samma anda – en gloryteller kan vara en som känner stolthet i att berätta.

Låtarna till Glorytellers debutalbum skapades under sommaren 2005, i en liten stuga på den italienska landsbygden.

— Jag gjorde spelningar i Europa under delar av sommaren och hade en del ledig tid då jag skrev och reviderade texterna några timmar varje dag i en eller ett par månader. Det var en grym tid, jag kände mej jättefokuserad.

Enligt Riot Act Media, ”the world's first truly and staunchly independent public relations firm”, ska låtarna ge lyssnaren en känsla av att sitta på den där stugans veranda medan bandet sitter och repar i allsköns ro. Jag vete fasen hur det ligger till med det. Vi får väl se – debutalbumet kommer inom kort på Southern records.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet