Judy i leran

Foto: Helena Sundin

Judy i leran: Drängfylla och drakhuvuden

Den som inte har fastnat på en camping har inte varit på festival. Dansgolv av lera, avlivande campingstolar och ett fem meter högt drakhuvud i neon.

13 juli 2007 klockan 15:58

— Hela den här festivalen har varit som en dröm, säger en tjej i dreadlocks där hon går på en av campingens vägar av trampad jord.

— Eller som en mardröm. Eller som en dröm.

Skillnaden är hårfin för de som åker för att hänga på campingen lika mycket, eller mer, som för att se band. Trots att solen har stekt Arvika under hela fredagen står lervällingen upp till anklarna och överallt syns övergivna tält och nedtrampade campingstolar.

Det luktar gris. Inte som en metafor, utan bokstavligen som när grisar har bökat i blöt jord.

Megalomaniprojektet att bygga ett fem meter högt drakhuvud att bo i har tagit fyra månader att genomföra. Som en av de första på campingen satte Zacharias Vindbacke upp sin skapelse. På de nästan 50 kvadratmetrarna kommer han stanna den största delen av festivalen.

— Jag går inte in. Varför ska jag se band?

Att bara räkna ut hur tältet ska sys tog en månad, berättar han. Från början var idén att göra en hel drakliknande varelse med sköldpaddskropp, flera gånger större än huvudet som nu finns på plats. Sett från ovan har huvudet formen av ett ägg.

— Äggformatet ska vara det svåraste att räkna ut. Därför var jag tvungen att göra det, för att visa att det går.

Inne i huvudet är ljuset märkligt gult och på bänkar sitter några vänner och dricker. När festen är över blir den förvånansvärt torra marken sovsal för upp emot 60 personer.

En kort bit därifrån har en bit trampad jord blivit ett dansgolv. De omkring tio personerna är färre, men mer entusiastiska än besökarna på inomhusscenen Orion, där sömnig slentriantechno gjorde stora delar av torsdagskvällen mer lik en vaggande folkhop än ett kokande golv.

Två killar med röd tejp på varsin bröstvårta hoppar upp på bandaren som står på marken. De hoppar upp och ned, men stereon är inbyggd i trä och ser ut att hålla för vad som helst.

— Vi har inte ens varit inne än! ropar en tjej över det lilla katastrofområdet som ligger framför deras läger. Här ligger mördade tält långt nedtrycka i tjock lera.

— Vi har inte övergivit det, säger tjejens kompis och pekar. Det är en vacker syn för ögat, vårt dansgolv.

Framför drakhuvudet, vars tänder når till brösthöjd på en normallång människa, blir Zacharias Vindbacke påhoppad av en full och glad kompis. Innan han dras iväg berättar han om nästa års planer.

–– Jag vill bygga ett tvåvåningstält med studsmatta. Och såpbubblor.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet