Skamvrån

Illustration: Sofia Andersson

Skamvrån: Fredrik Strage

I London driver BBC-snubben Sean Rowley en klubb vid namn Guilty Pleasures där han spelar musik som det anses tabu att gilla. Klubben har utmynnat i tre släppta samlingsalbum och sen april 2005 en återkommande radioshow. Förra årets hetaste modeaccessoar inom popmusiken var den förr så bespottade och välproducerade plastsoulen från 80-talet. Lustfylld skam har blivit inne. I alla fall så länge man räknar Dolly Parton, Hall & Oates, Toto och eurodisco. Vad är då äkta skam? Judy bygger en skamvrå och tvingar fram bekännelser. Tvåa ut är Fredrik Strage.

1 maj 2007 klockan 20:56

Varför tror du att fenomenet guilty pleasures existerar?

— Om man frågar ”guilty pleasures”-människorna själva säger de nog att kraven på hipphet till slut fått publiken att sparka bakut. Märkligt nog är det mest slickad sjuttiotalsrock, plastig nittiotalspop och eurodisco från nittiotalet som spelas i de här sammanhangen. Alla de genrerna har upplevt någon form av renässans under de senaste åren. Att någon kan tycka att
exempelvis Toto är en ”guilty pleasure” övergår mitt förstånd. De har varit hyfsat coola ända sedan soulvokalisterna Eric Benet och Faith Evans gjorde en cover av ”Georgy Porgy” för åtta år sedan.

— De som sågar fenomenet brukar säga att det är omodernt att skämmas över sin musiksmak. Men det finns naturligtvis musik som är anstötligt ohipp. Testa att spela något som var riktigt coolt för fyra-fem år sedan, typ hooligan house, på en hyfsat hipp klubb. Om meningen med ”guilty pleasures” är att vi ska sluta skämmas över viss musik tror jag att vi är på fel spår. Skam, ångest och självförakt kan vara viktiga redskap i byggandet av en egen musiksmak.

Finns det musik du skäms för att du tycker om?

— Förr brukade jag säga Meat Loaf men nu kan jag rabbla en massa anledningar till att han, eller i alla fall hans producent Jim Steinman, är ett geni. Ärligt talat skäms jag lite för att jag gillade den senaste Depeche Mode-skivan så mycket. De är sjuttiotalisternas Rolling Stones och när jag står där på konserterna och vevar armarna till ”Never let me down again” känner jag mig väldigt medelålders. Som om jag bara lurar mig själv när jag säger att jag fortfarande brinner för ny musik. Jag har märkt ungefär samma reaktion hos framsynta hårdrocksjournalister som går på riktigt euforiska Iron Maiden-konserter. Efter varje Depeche Mode-spelning brukar jag lyssna intensivt på nya hiphopsubgenrer som hyphy, snap, screw och crunk. Det funkar lite som en antirynkkräm.

Vad skulle du aldrig erkänna att du inspirerats av?

— Hur tråkigt det än låter tror jag att man kan hitta intressant och inspirerande musik i precis alla genrer. Förutom den svenska visan, förstås.

Vilken musik skulle du aldrig våga skriva om annat än ironiskt eller
dissigt?

— Jag skulle aldrig skriva ironiskt eller dissigt om något för att jag inte vågade skriva om det på annat sätt. Däremot händer det att jag inte vågar skriva ironiskt eller dissigt eftersom det är ganska svårt att lyckas med den sortens texter.

Vilken skiva spelar du när du är riktigt jävla packad och får lite ångest dagen efter?

NWA:s Gangsta gangsta. Men inte för att jag har spelat den utan för att jag har rappat med i texten och gjort gängtecken.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet