The Concretes

Foto: Annika af Klercker

The Concretes: In i betongväggen – och ut på andra sidan

Tre äro tingen de onda för The Concretes. Det kunde det ha tagit slut försommaren 2006 efter en kraschad USA-turné, en avhoppad sångerska och ett skivbolag som gjorde slut. Men friluftsliv på den svenska landsbygden fick sju åttondelar att resa sig och på onsdag släpps det tredje albumet Hey Trouble.

1 april 2007 klockan 19:44

Bowery Ballroom, New York den 9 maj 2006. Åtta bakfulla svenskar på turné i Nordamerika vaknar. Hittills har spelningarna gått bra trots usla förutsättningar. Det är inte officiellt ännu, men alla i The Concretes vet att sångerskan Victoria Bergsman snart ska hoppa av. Några månader till ska hon fortsätta – slutföra turnén, spela på sommarfestivaler. Det är planen.

— Jag minns fortfarande det samtalet, det första jag fick höra när jag vaknade: ”Någon har brutit sig in i vår trailer och våra instrument är stulna”, säger organisten Per Nyström.

Fyra gitarrer, två basgitarrer, en tuba och en orgel, sammanlagt åtta rejäla paket med instrument som behövdes för resten av turnén var borta. Någon hade bra transportmöjligheter den där natten.

— Det måste ha varit proffs. Dessutom hade det hänt förr, utanför samma ställe. Det gick rykten om att det var ett insiderjobb, att någon på stället hade tipsat om vår trailer.

Nästan ett år senare kan Per Nyström och Ludvig Rylander inte riktigt reda ut hur problemet med instrumentbristen löstes. Mer än halva turnén återstod.

— Vi skulle ju till Boston… Oj, jävlar, hur gjorde vi det? frågar Ludvig Rylander.

— Vi letade gitarrer hela dagen och köpte några, säger Per Nyström.

— Jag minns inte hur vi gjorde.

— Orgel hyrde vi minns jag, fyller Per Nyström i. Den nya orgeln, som jag hade köpt i Kanada bara några dagar tidigare, den blev snodd.

Stämningen i bandet var redan ansträngd och stölden blev droppen som fick snart skulle få bägaren att rinna över.

— Det blev en utlösande faktor till allt som hade legat latent och varit jobbigt i bandet, men som vi hade förträngt.

— Man borde inte ha gjort den där turnén över huvud taget. Den var dödsdömd på de premisserna, säger Ludvig Rylander. Personligen hade jag inte svårt för att stå på scenen, det är alltid roligt. Men så fort det handlade om allt runtomkring så kände man att det var helt sjukt för alla inblandade.

Vad var det som kokade i bandet då?
— Egentligen ingenting dramatiskt. Alla ville olika saker. Victoria [Bergsman] hade klargjort ett halvår tidigare att hon skulle fullgöra arbetet med att lansera skivan (The Concretes in Colour, reds anm.) men att hon hellre ville jobba som soloartist. Det är ju lätt att respektera.

Våren 2006 skulle bli tiden då The Concretes fick sitt stora internationella genombrott – det var åtminstone skivbolaget bestämd med. Som ett avbrott i turnén flög bandet i maj till London för att uppträda inför sin största publik någonsin, i BBC på Friday Night with Jonathan Ross.

En och en halv minut in i låten On the Radio zoomar kameran in mot Victoria Bergsmans ansikte. Hon håller båda händerna på mikrofonen där hon står klädd i vitt som resten av bandet. När kameran kommer som närmast viker hennes blick av uppåt, frånvarande. Hon har tidigare samma dag via sms berättat att hon lämnar bandet omedelbart.

— Vi visste att det var det sista vi skulle göra med Victoria. För min egen del var det en väldigt bisarr känsla att det gick ut till miljoner tittare och sedan finns vi inte mer. Då var vi inte alls säkra på att vi skulle resa oss igen, säger Per Nyström.

Halva turnén ställdes in och medlemmarna spreds ut. Lisa Milberg åkte till London, Maria Eriksson skötte en gravid mage i Sverige och Per Nyström åkte till Berlin där han försökte hitta ett svar på frågan om vad han arbetade med.

— Jag fick en liten identitetskris när jag svarade att jag spelade i The Concretes. Vi hade inte ens bestämt om vi skulle behålla namnet. Berlin var någon sorts terapivistelse, jag levde i en bubbla hela sommaren.

Samtidigt tog kontraktet med EMI slut. Två skivor, The Concretes (2003) och The Concretes in Colour (2006), hade getts ut och bandets kaotiska vår fick jättebolaget att tveka. Nästa skiva skulle de få ge ut själva. Fixa studio, försörjning och distribution utan ett sådant förskott som gav de åtta som spelade in In Colour månadslön för att sitta i replokalen på dagtid.

Men mot slutet av sommaren blev det sunda lantlivet räddningen när sju av åtta i gamla The Concretes åkte till en stuga i Grytgöl i Östergötland. De bodde, spelade musik och tog sig upp på fötter.

— Det var inte bara musikaliskt, säger Ludvig Rylander om veckan som fick bandet att överleva. Det var sju personer i ett hus på landet som lagade mat tillsammans, bodde tillsammans. Jag fick en känsla av att vi hörde hemma med varandra.

— Vi hittade tillbaka, började om från början och tänkte på varför vi gör musik. Den förra skivan var lite framkrystad. Men inte den här – nu behövde vi få någonting ur oss. Den förra handlade om att vi behövde göra låtar, vi hade ju lön för att repa varje dag, säger Per Nyström.

Utan ett stort kontrakt, med hyror som finansierades med ströjobb och nya låtidéer som väntade på att slipas till befann sig The Concretes på flera sätt i samma situation som innan debutalbumet släpptes för fyra år sedan. Tiden då bandet var splittrat – åtminstone rent geografiskt – gav inte bara perspektiv på vårens katastrofer utan väckte också kreativiteten. Det var under den första veckan de återförenades som embryot till Hey Trouble kom på plats.

— Det blev min semester, säger Per Nyström. Berlin… Jag vet inte vad jag gjorde där.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet