Girl Talk

Girl Talk: Blod, svett och upphovsrätt

Är du inte väldigt förtjust i trubbel kan det vara en god idé att inte släppa en skiva där du samplar över 200 storbolagsartister, på ett skivbolag döpt till Illegal art. Gregg Gillis gjorde just det, under namnet Girl Talk. För att han kunde och av kärlek till all den musik som påverkat honom. Kristofer ringde upp mitt under rusningstid.

28 februari 2007 klockan 16:55

Girl Talks senaste skiva Night ripper inleds med en av 2000-talets bästa låtar, Ludacris Pimpin all over the world, där Ludacris larger than life-rap samsas med Bostons Foreplay/Long Time om utrymmet. Sekunden senare är du tillbaka i 1990-talet igen, omgiven av den sång som är The Verves Bittersweet symphony. Det är inledningen till soundtracket för den ännu icke filmatiserade De kallar oss hipsters och Gregg Gillis står för ljud och regi. Det dramatiska klimaxet nås när Biggie Smalls klättrar över pianot i Elton Johns Tiny Dancer, ställer sig över världen och sjunger textraderna:

”Remember Rappin' Duke, duh-ha, duh-ha
You never thought that hip hop would take it this far
Now I'm in the limelight 'cause I rhyme tight
Time to get paid, blow up like the World Trade”

Klockan är halv ett på natten svensk tid och Gregg sitter i bilen på väg hem från sitt jobb som biomedicinsk ingenjör i sin hemstad Pittsburgh. Exakt vad en biomedicinsk ingenjör sysslar med lyckas jag aldrig att förstå, men Greg lovar att det är ”really boring stuff anyway”.

— Popmusik kan påverka på en sådan enorm skala, säger Greg på utdragen accent innan han gör en omkörning. Jag är bara ett fan av sådant jag hör på radion eller snappar upp någon annanstans. Folk frågar om jag samplar vissa av mina låtar på ett ironiskt sätt, men jag har aldrig gjort det och kommer antagligen heller aldrig att göra det.

Kärlek är också det som mer än något annat genomsyrar Night ripper. En genomgång av de finaste delarna av vår moderna musikhistoria, gjord med leklust och storögd naivitet. En naivitet som fick Martin Gelin att muttra ”Jag har fått en ny vision av helvetet: det är en klubb i Williamsburg där CocoRosie och trettio män i Pitchfork-mustascher dansar öl-rave till Girl Talk” i Rodeo för ett tag sedan. Själv är jag upptagen med min version av tram number seven to heaven: mötet mellan DJ Funks Booty Bounce och Pointed Sisters Jump(For my love) 1.22 in i spår 11, Bounce that.

I Girl Talk finns ingen distans, inget ”förhållningssätt” till någonting.
— Musiken jag gör är bara ett hopkok av den musik jag älskade när jag växte upp. Det var hiphop, James Taylor och Nirvana. Ett tag var jag helt besatt av Nirvana. När jag började gymnasiet kom jag i kontakt med Noise via studentradion och jag blev fullständigt fast.

Det finns inte så mycket Noise på Night ripper?
— Jag har gjort det här i sex år och musiken jag gjorde förr var mycket mer experimentell. Man kan säga att Night ripper är en popversion av det jag har gjort tidigare, vilket gjort musiken betydligt mer tillgänglig.

Att göra musiken tillgänglig kan vara problematiskt. Särskilt om du släpper en skiva som består av de senaste årens största hits och mixar ihop dem med soul, pop och allting annat utan att ägna en sekund av dina tankar på något så tråkigt som ”upphovsrätt”.
— Ingen har hört av sig, ännu. Jag och mitt bolag är beredda på det, och skulle det behövas är vi inte rädda för att ta det hela till domstol. Men skivbolagen tittar också på hur mycket det påverkar artisten och på försäljning, så jag slapp väl undan.

Mer från Judy   Reportage

RSS-icon RSS    Icon Archive Arkivet